Igår valde vi att gå ut officiellt och berätta att vi skall ha barn, egentligen hade vi velat vänta tills kring vecka 15-16 men eftersom jag mår så dåligt blir det svårare att hålla sig till sanningen och då var det lättare att berätta.

Nu hoppas jag verkligen att det här snart skall gå över för jag håller i sanningens namn på att bli helt galen! Det här är i sanningens namn det vidrigaste jag varit med om, det är dubbla känslor, jag älskar mitt ofödda barn så mycket och längtar mer och mer för varje dag som går men samtidigt så mår jag allt sämre för varje dag som går.

Nu har jag varit inlagd på sjukhus en gång till och fått dropp.

Jag mår alltid lite bättre när jag har droppet men sen när det tas bort blir jag lika dålig igen :(

Egentligen ville de att jag skulle vara kvar längre men jag TÅL verkligen inte sjukhus så jag vill bara hem! Kanske att jag måste åka in i morgon och fylla på igen, men då hoppas jag att det blir bara över dagen....

Nu är tanken att jag skulle försöka gå o ta en dusch eller ett bad, men jag vet inte ens om jag orkar det. Illamåendet sitter uppe i halsen och kroppen är som gelé, men jag har redan spenderat hela dagen i sängen och klarar inte av att bara ligga heller...

Vad man än gör blir det liksom helt fel.

Är det någon av er där ute som har erfarenhet av samma sak?

  -Vårt älskade hjärta som beräknas komma till oss i augusti

Som vi älskar och längtar efter dig-

Eftersom vi håller på och byter dator nu så passar jag på att gå igenom gamla bilder och liknande för att se vad som skall föras över och vad som skall kastas.

Att gå igenom gamla bilder kan vara både roligt och en fasa, en massa roliga minnen väcks till liv och en hel del mardrömmar också tyvärr.

En röd tråd genom åren verkar vara att jag gillat att experimentera med mitt hår, eftersom jag har så pass stort och krulligt hår är det inte lätt att fixa en frisyr jag kan vara nöjd med, därför tror jag istället jag trixat med olika färger o toningar...vissa bra, vissa kan jag inte ens förstå att jag visade mig utanför dörren med.

Här kommer i alla fall ett litet axplock av mitt liv i hår...haha

2009 agerade jag guldlock.

  2010 var det en mix av krulligt och plattat hår med en massa hårvax. Usch.

I november 2007 var jag visst tant :S

  Den här chokladbruna hårfärgen har jag alltid gillat! Kanske dags att fixa den igen.

Måste erkänna att jag är rätt nöjd med längden också.

En aningens rött för att liva upp...

Mitt namn är Morot...

usch gräsligt värre :(

 
2008 var jag kolsvart i håret i London

Enda gången jag tror jag haft långt hår som "vuxen", attans ibland saknar jag mitt guldiga svall...haha

Rhodos 2005

2009 var det tydligen hett att vara morot igen...

 
Svart som synden var tydligen inne en gång till också...

Tänka sig, så var då ännu en julafton över igen och snart börjar saker och ting återgå till det normala...

Dock vart den här julafton väldigt annorlunda och speciell.

För min del började jag julaftonen med ett besök på akuten, vi var på affären och skulle handla en julgruppp o choklad och ja uppenbarligen så svimmade jag av utanför affären.

Eftersom jag mått så dåligt på sista tiden tyckte sjukvårdsrådgivningen att det var lika bra att jag åkte upp till sjukhuset för en koll.

6 timmar liggandes bland svårt sjuka människor och personer med ångest gör en knappast piggare, men fick veta att alla prover visade bra, lågt bloddtryck och för lite näringsinttag dock (inget jag inte redan visste).

Förutom min lilla avstickare på sjukhuset så kommer den här julen alltid finnas med mig, julen 2013 är nämligen första julen som vi spenderade utan min älskade morfar Bertil som lämnade oss i augusti.

Tänk så tomt det kan  vara utan en älskad familjemedlem!, vi hade det jättemysigt hemma hos mormor och hon hade fixat allting perfekt men trots det så var det någonting som fattades!

Morfar som alltid brukar vara den som öppnar dörren, stilig i pull over och snygg skjorta och med sin värme och glädje!

Alla traditioner som förknippas med honom, hur han alltid ville titta på Karl-Bertil Johnssons jul, till hur han lät när han smaskade på alladin pralinerna.

Älskade Morfar du skall veta hur älskad och saknad du är ibland oss!

I år hade vi även bestämt oss för att inte ge varandra julklappar, det kändes egentligen inget speciellt för skall jag vara ärlig så är julklappar nog ändå mest spännande när man är liten och man har suttit och kryssat i varenda sida i lekssakskatalogen ;)

Men har ändå en känsla av att till nästa jul är julklapparna nog tillbaka :P