Jag har helt och hållet tappat kontrollen över hur många dagar/veckor/månader som jag nu varit i den här hemska sjukdomens grepp...

Eftersom varje dag är den andra lik, spenderar 23h50min i sängen börjar dagar och nätter flyta ihop och jag har för länge sedan slutat fundera över om det är vardag eller helg.

Aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle drabbas av detta, visst illamående och någon/några kräkkaskader hade jag väl räknat med men att må så sjukt illa hela dygnet och vissa dagar kräkas upp emot 20-22 gånger ja det räknade jag inte till normalt.

Jag kan skratta mig lycklig som har min familj o mina vänner runt mig, all värme och kärlek till er för att ni orkar med att köra mig fram och tillbaka till sjukhuset, hjälpa mig till toaletten, ringa alla samtal och bara finnas där genom ett sms eller telefonsamtal! Utan er hade jag aldrig orkat denna tid.

Sjukvården har varit ett stort stöd för mig under den här tiden, jag har alltid varit välkommen in för att få dropp eller bli inlagad (okej jag kanske inte haft något val) men de har aldrig varit elaka eller kalla mot mig, de har verkligen försökt sätta sig in i min situation och gjort de som de har kunnat för att lindra för stunden, sen finns det självklart vissa undantag som antyder att detta inte är en sjukdom och att det brukar gå över med chips och dip (nu kommer ännu mer kvälvningar).

Hur fan tänker en sådan människa? Jag kan inte få i mig en msk vatten utan att kräkas upp den och så får man förslaget att sätta sig o hetsäta chips o dip? Njae läs på lite innan ni kommer med sådana onödiga kommenterarer!

Jag hoppas dock att jag slipper åka in fler gånger nu, jag är livrädd för sjukhus och mår alltid sämre där av någon anledning, längtar hem fast jag vet att jag är på ett säkrare ställe men alla sjuka människor runt en och all stress blir liksom för mycket för mig.

Har precis gått in i vecka 12+2 nu och jag verkligen HOPPAS att det ska börja lägga sig snart även om jag inte märker några spår av det...

Man känner sig så maktlös hela tiden och min kropp börjar bli svagare för varje dag, sist när jag skulle åka hem från sjukhuset kunde jag inte ens ta ett trappsteg utan att benen vek sig, men så blir det väl när man ligger i sängen dygnet runt utan näring...

Jag drömmer och längtar efter att få kunna duscha själv, klä på mig kläder och gå ut o ta en promenad, känna mig stark nog att få känna på snön och dra in frisk luft i lungorna! Jag längtar efter att få gå ut i köket och göra i ordning en smörgås och få njuta av den utan att den kommer upp...

Nej, nu är det dags att bege sig mot vilandet igen, känner redan att jag varit uppe för länge för mitt egna bästa...

Igår valde vi att gå ut officiellt och berätta att vi skall ha barn, egentligen hade vi velat vänta tills kring vecka 15-16 men eftersom jag mår så dåligt blir det svårare att hålla sig till sanningen och då var det lättare att berätta.

Nu hoppas jag verkligen att det här snart skall gå över för jag håller i sanningens namn på att bli helt galen! Det här är i sanningens namn det vidrigaste jag varit med om, det är dubbla känslor, jag älskar mitt ofödda barn så mycket och längtar mer och mer för varje dag som går men samtidigt så mår jag allt sämre för varje dag som går.

Nu har jag varit inlagd på sjukhus en gång till och fått dropp.

Jag mår alltid lite bättre när jag har droppet men sen när det tas bort blir jag lika dålig igen :(

Egentligen ville de att jag skulle vara kvar längre men jag TÅL verkligen inte sjukhus så jag vill bara hem! Kanske att jag måste åka in i morgon och fylla på igen, men då hoppas jag att det blir bara över dagen....

Nu är tanken att jag skulle försöka gå o ta en dusch eller ett bad, men jag vet inte ens om jag orkar det. Illamåendet sitter uppe i halsen och kroppen är som gelé, men jag har redan spenderat hela dagen i sängen och klarar inte av att bara ligga heller...

Vad man än gör blir det liksom helt fel.

Är det någon av er där ute som har erfarenhet av samma sak?

  -Vårt älskade hjärta som beräknas komma till oss i augusti

Som vi älskar och längtar efter dig-