De två senaste dagarna har varit förjävliga om man nu får skriva så...

Jag har mått mycket mer illa och kräkts och haft så fruktansvärt ont magen.

Minsta lilla rörelse gör ont eller ja det känns som världens mensvärk kombinerat med träningsvärk av värsta grad. Jag som började tro att det skulle börja vända snart och nu kommer ett bakslag igen! Jag hatar det!

Vill verkligen bli frisk nu och få känna mig pigg och glad och få njuta av att vara gravid med vårt första barn!

Pratade med jobbet igår också, som jag saknar mina fina kollegor och att ha en normal sysselsättning! Som det ser ut nu är jag fortsatt sjukskriven på 100% fram till den 27:e mars och sedan kanske komma tillbaka på 25 eller 50% och se hur mycket jag klarar av!

Det som skrämmer mig mest är just att jag har så ont i magen och att det blir värre vid rörelser men självklart är jag också livrädd för att mitt illamående och min yrsel skall eskalera :(

Dubbla känslor som snurrar runt i skallen men jag vet att jag måste ha kommit tillbaka till arbete innan det är dags att gå på mammaledighet.

Idag har jag och sambon börjat röja i förrådet som snart kommer bli bebisrum :)

Egentligen vill man ju göra allting på en gång men eftersom vi ännu inte vet om det är en pojke eller flicka vi väntar är det svårt att måla om och börja pyssla men vissa "bassaker" kan man ordna med ändå oavsett kön vilket är jättebra!

Nej försöka få i sig lite vätska och vila en stund innan jag ska försöka ta mig ut och få lite frisk luft!

- I dryga fyra månader har hyperemesis varit min ständiga BBF-

Dags att skiljas snart?  

Vart tar all tid vägen egentligen? Jag når snart halvtid i min graviditet och det är först nu som vi verkligen börjar landa och inse hur mycket som skall hinna fixas och ordnas innan vår lilla skatt kommer.

Jag är en sån person som alltid älskat att göra listor, oavsett om det handlar om listor inför en shoppingtur, vad som skall göras hemma eller en packningslista inför semestern.

Dock har jag INTE gjort en lista inför vad som skall införskaffas och ordnas till skrutten men jag tror det börjar bli läge för det ;)

Vi har i alla fall ordnat en bra graviditetsförsäkring och så har jag fått moderskapsintyget från min BM som skall skickas in omgående till försäkringskassan, vi är inbokade på föräldrakurser samt en amningskurs :) Så lite praktiskt har vi bockat av i alla fall.

I fredags när jag var hos läkaren så var sambon iväg och köpte spjälsängen så nu är bebis första och kanske viktigaste möbel inhandlad! Än så länge står den ouppackad för vi tycker det är för tidigt att sätta ihop den ännu men gissa om man längtar tills man får bädda och dona, då kommer det verkligen att kännas som på riktigt :)

Spjälsängen kommer från början att stå inne hos oss i vårt sovrum även om bebis kommer ha ett eget rum från början men jag vill absolut att han eller hon skall sova med oss från start.

Jag har fortfarande egentligen noll ork att ta mig för någonting men under mina lite piggare stunder googlar jag runt en massa och försöker hitta inspiration och ideér till allt från vilket babyskydd man skall välja till bästa amningsbh.

Är ganska så 100% på vilken vagn vi ska ha men tror vi kommer behöva provköra lite mer och titta på olika tillbehör och liknande!

Här nedan har jag gjort ett litet kollage med lite saker som jag gillar, det finns ju så mycket där ute och det ska ju inte bli för plottrigt så någonstans får jag hejda mig men drömma får man alltid göra :)

-Barnvagn Emmaljunga City Cross (bilden är lånad från barnvagnsbloggen.se)

-Spjälsäng Sundvik från IKEA (bilden är lånad från ikea.se)

-Snuttefilten, en grå elefant (bilden lånad från lindex online shop)

-Sifferklossar att ha som prydnad från lekelivet (bilden lånad från lekelivet.se)

Det kommer nog bli lättare också att planera och handla när vi eventuellt får reda på bebis kön :) Vi vill båda gärna veta det så vi hoppas att vi kommer få reda på det när det snart är dags för RUL.

Vet inte varför men jag har en känsla som säger att jag har en liten prins där inne så vi får väl se om jag har rätt eller inte ;)

Innan jag blev ordentligt sjuk hade jag inte ens hört talas om Hyperemesis Gravidarum...

Vanligt morgonillamående hos gravida har väl alla hört talas om men detta tillstånd är det väldigt tyst om och om man frågor en vanlig person eller googlar på det så kommer det inte om mycket information alls.

Att inte "svenssons" vet vad detta tillstånd innebär köper jag helt och hållet då endast 0,5-2% av alla gravida kvinnor drabbas.

Det som dock skrämmer mig är den okunskap och ovilja att förstå inom vården! Jag vet inte hur många gånger jag i början ringde till både vårdcentral och sjukvårdsupplysningen och fick svaret att ja men det är inget ovanligt att må ila och kräkas när man är gravid, det är fullt normalt så det är bara att du vänjer dig!

Men det är INTE normalt att kräkas 20-25 gånger tills man inte längre orkar och det bara kommer galla, slem och blod och man skakar så mycket att man tror att man skall dö!

Det är INTE normalt att man blir så törstig och uttorkad att man efter endast en liten sipp på vatten startar en kräkkaskad som varar i flera timmar trots att där inte finns någonting att kräkas.

Vid upprepade tillfällen då jag försökt få tag på vårdpersonal av olika anledningar har jag fått beskriva och förklara vad det är jag lider av då det inte ens hört talas om detta tillstånd

-Jaha det var nåt nytt...spännande

fick jag kastat i ansiktet en gång.

Vid ett annat tillfälle då jag fått ordinerat en ny medicin som skall tas som supp blev jag så dålig att jag jag både kräktes och hade diarré under flera timmar, jag vart så uttorkad och utmattad att jag inte kunde stå upp. Jag ringde till kvinnoklinken och berättade hur jag mådde, att jag inte orkade längre och att jag hade svårt att andas! Jag behövde hjälp!

Då svarar tanten att jag nog drabbats av vinterkräkssjukan och jag borde försöka få i mig lite blåbärssoppa och skorpa!

Herregud du har min journal framför dig, du vet min bakgrund och jag har precis berättat att jag börjat med denna nya medicin vars ena svåra biverkning är just diarré men VISST jag är magsjuk!

Hur kan en människa som jobbar med detta varje dag vara så trångsynt?

Det blev ju akut inläggning dagen efter och mina provsvar visade på uttorkning och rubbning av elektrolyter!

IDIOT!

Jag börjar tro att man måste vara frisk för att kunna orka vara sjuk(?)

Det här är det svåraste jag någonsin gått igenom MEN ändå måste jag vara som starkast och tuffast för att få den hjälp jag förtjänar!

Om jag inte skulle komma krypandes till akuten med min spypåse fast jag egentligen inte ens orkar öppna ögonen ja då skulle jag ligga hemma i min säng död vid det här laget!

Det finns INGEN uppföljning eller stöd för oss som lever med detta, vi MÅSTE själva slåss med näbbar och klor för att få någon att lyssna och ta oss på allvar och det är förjävligt när man mår så här.

Som tur är har jag överlag blivit bra behandlad av vårdpersonal de gånger jag kommit in akut eller varit på avdelningar. Jag får känslan av att även om de inte kan förstå så försker de att sätta sig in i hur det kan vara att må så här varje sekund varje dag!

MEN självklart finns det rötägg, de som fortfarande kommer där och tjatar om de där jävla kexen vid frukostbordet och buljong, ni får helt enkelt ursäkta och ta och dra dit pepparn växer för ni vet inte vad ni pratar om.

Jag kommer fortsätta att kämpa för mig och mitt ofödda barn, jag älskar det här barnet redan så mycket och vill inget hellre än att hon eller han ska få komma till oss men folk måste också förstå att man när man lever med hyperemesis INTE orkar och kan vara lika sprudlande glad och uppe i det blå över sin graviditet!

Alla de där små sakerna som man annars har längtat efter och alla små saker som sker de händer även oss men får inte chansen att på samma sätt vara lyckliga över dem.

Den här sjukdomen är INGENTING jag skulle ens önska min värsta fiende.

Det är som att faktiskt dö en smula varje dag utan att se en ljusning där framme...

/L

Nu är jag inte långt ifrån att gå sönder, jag orkar inte med det här längre!

Snart två månader har jag försökt kämpa, vara positiv och ta en dag i taget men vilken sekund som helst kommer jag att ge upp...

Det är inte längre bara kroppen som tar stryk utan även den psykiska delen och hur jag ser att de som finns runt omkring också sakta börjar att brytas ner av detta.

Jag förstår dem, de skall finnas där o stötta o vara starka men hur länge skall de orka?

Börjar frukta att det här tillståndet aldrig kommer gå över, att jag kommer få ha det så här fram tills förlossningen i augusti och det kommer jag aldrig stå ut med!

Just nu vill jag bara skrika och gråta och bli omfamnad av en stor trygg famn som lovar att det snart är över och hur modig jag varit.

Ibland får jag känslan av att folk tror att det här tillståndet är någonting man orsakar sig själv, att man bara kan välja att nej idag mår jag illa och jag vill inte äta mer...

Hur fan kan man tro det? Hur kan man med vilja framkalla 20-25 kräkningar om dagen där man både spyr galla och blod? Är det ett normalt beteende kanske?

Herregud jag bär på det vikitigaste man kan bära på- ett nytt liv! Hur kan nån någonsin tro att man skulle kunna vilja skada det genom att inte äta!

Min sista invägning visade på -6kg, jag hatar det!

Vill inte höra av varje person jag möter eller sjukvården att jag ser ut som ett lakan eller att jag försvunnit, jag vill höra att viken fin lyster du har och att jag är vacker som gravid. Jag har längtat så efter att få bära det här barnet och ändå har inte en enda dag varit så som jag trott att det skulle vara!

De 5 första veckorna kunde jag glädjas åt att vara gravid och då märktes ju ändå ingenting men nu när allt sker och händer ja då står jag som åskådare utanför och försöker hitta och se små tecken men de verkar inte finnas där.

Jag är snart 4 månader gravid och ska ha gått upp i vikt INTE ner!

Jag är livrädd för vad vilka skador mitt barn tar av detta?

En "bra" dag får jag i mig 2 dl vätska och kanske 200 kalorier...

Hur kan detta vara bra för ett barn som skall växa och utvecklas? Jag vet inte om jag längre litar på att läkarna säger att barnet tar det som den behöver, ja men om det inte finns någonting där att ta av?

Känner mig så maktlös! Vad skall jag göra? Åka till sjukhuset igen? Ska jag be om att få bli inlagd resterande tid fram tills förlossningen? Kanske skulle vara lika bra så jag slipper vara en börda för alla runt omkring mig, jag känner mer och mer för varje dag som går hur jag blir en belastning och det vill jag inte vara! Jag ville att den här graviditeten skulle vara någonting som alla kunde vara glada och lyckliga över, inte någonting som skapade stora pronlem och orosmoment istället!

Idag har jag tvingat upp mig själv ur sängen, jag skall försöka duscha eller bada! Jag vågar inte stå upp utan får sitta ner ifall jag skulle svimma, tänk att en sån enkel sak som att duscha är ett projekt. Samma sak som att ta sig ut till köket eller toaletten, det tar minst 10 minuter för jag kan inte resa mig direkt från sängen utan måste ta det i små steg.

Jag har förvandlats till en vandrande död och jag är livrädd för den person jag möter i spegeln.

Hyperemesis är verkligen en lömsk och hemsk sjukdom enligt mig! Den förstör så mycket och skadar så många och ändå är det nästan ingen som vet om att den existerar eller varför man drabbas av den?

Idag skulle ha varit min jobbhelg...

Jobba! Som jag längtar tillbaka till mitt arbete, mina kollegor och en sysselsättning. Men hur skall jag ens kunna tänka på att jobba när jag inte ens kan ta mig upp ur sängen normalt?

Jag älskar det här lilla livet inom mig mer än någonting annat och jag vill göra allting för att vårt barn skall få den bästa möjliga starten i livet men det innebär även att jag måste få vara stark och orka och det gör jag inte just nu.

/L

Jag har helt och hållet tappat kontrollen över hur många dagar/veckor/månader som jag nu varit i den här hemska sjukdomens grepp...

Eftersom varje dag är den andra lik, spenderar 23h50min i sängen börjar dagar och nätter flyta ihop och jag har för länge sedan slutat fundera över om det är vardag eller helg.

Aldrig hade jag i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle drabbas av detta, visst illamående och någon/några kräkkaskader hade jag väl räknat med men att må så sjukt illa hela dygnet och vissa dagar kräkas upp emot 20-22 gånger ja det räknade jag inte till normalt.

Jag kan skratta mig lycklig som har min familj o mina vänner runt mig, all värme och kärlek till er för att ni orkar med att köra mig fram och tillbaka till sjukhuset, hjälpa mig till toaletten, ringa alla samtal och bara finnas där genom ett sms eller telefonsamtal! Utan er hade jag aldrig orkat denna tid.

Sjukvården har varit ett stort stöd för mig under den här tiden, jag har alltid varit välkommen in för att få dropp eller bli inlagad (okej jag kanske inte haft något val) men de har aldrig varit elaka eller kalla mot mig, de har verkligen försökt sätta sig in i min situation och gjort de som de har kunnat för att lindra för stunden, sen finns det självklart vissa undantag som antyder att detta inte är en sjukdom och att det brukar gå över med chips och dip (nu kommer ännu mer kvälvningar).

Hur fan tänker en sådan människa? Jag kan inte få i mig en msk vatten utan att kräkas upp den och så får man förslaget att sätta sig o hetsäta chips o dip? Njae läs på lite innan ni kommer med sådana onödiga kommenterarer!

Jag hoppas dock att jag slipper åka in fler gånger nu, jag är livrädd för sjukhus och mår alltid sämre där av någon anledning, längtar hem fast jag vet att jag är på ett säkrare ställe men alla sjuka människor runt en och all stress blir liksom för mycket för mig.

Har precis gått in i vecka 12+2 nu och jag verkligen HOPPAS att det ska börja lägga sig snart även om jag inte märker några spår av det...

Man känner sig så maktlös hela tiden och min kropp börjar bli svagare för varje dag, sist när jag skulle åka hem från sjukhuset kunde jag inte ens ta ett trappsteg utan att benen vek sig, men så blir det väl när man ligger i sängen dygnet runt utan näring...

Jag drömmer och längtar efter att få kunna duscha själv, klä på mig kläder och gå ut o ta en promenad, känna mig stark nog att få känna på snön och dra in frisk luft i lungorna! Jag längtar efter att få gå ut i köket och göra i ordning en smörgås och få njuta av den utan att den kommer upp...

Nej, nu är det dags att bege sig mot vilandet igen, känner redan att jag varit uppe för länge för mitt egna bästa...